HD prövar Hembudsklausul – Kan ge framtida påverkan vid arv
Högsta domstolen ska avgöra förfoganderättsbegränsningar i gåvobrev. Detta kan få stora konsekvenser för framtida fastighetsägande och andra områden, såsom ekonomisk familjerätt.
För över 40 år sedan gav en man bort sin fastighet med en tredjedel var till sina tre barn. I gåvobrevet fanns en hembudsklausul som innebar att gåvomottagarna var skyldiga att först erbjuda sin andel till sina syskon eller deras arvingar innan de kunde sälja till någon utomstående. I dag är en av gåvomottagarna (K.F) ensam ägare till fastigheten och har ansökt hos Lantmäteriet om att anteckningen om hembudsförbehållet ska tas bort. Både tingsrätten och hovrätten avslog ansökan. Det är nu oklart vilken juridisk betydelse hembudet har för kommande försäljning av fastigheten.
Högsta domstolen har nu meddelat prövningstillstånd och den kommande prövning belyser vikten av att tydligt definiera förfoganderättsbegränsningar i juridiska dokument. Detta är inte bara relevant för gåvor av fast egendom utan kan också ha långtgående konsekvenser inom andra områden, exempelvis vid upprättande av testamente. där testatorns vilja ska beaktas över tid. I en tid där fastighetsägande och arvskifte ofta medför komplexa juridiska utmaningar, är det avgörande att sådana klausuler är tydliga och rättssäkra.
Marie-Louise Silfwerax
Jurist
OBS! Denna blogg skrivs för att sprida information och ger således inget råd i specifika fall. Vill du veta exakt hur det ser ut för dig, ber vi dig kontakta oss.
Som 18-åring förlorade sonen, hastigt sin pappa. I ovan nämnda ärende bedömde Svea hovrätt att dödsboet inte fick överlåta hyresrätten till sonen, som hade bott i lägenheten tillsammans med pappan. Hovrätten ansåg att sonen inte hade tillräcklig betalningsförmåga för att kunna betala hyran, trots att hans farföräldrar ställde upp som borgensmän samt att sonen hade ett arbete och sparkapital. Hovrätten menade att sonens inkomster var för osäkra och att hans sparkapital inte täckte hans levnadsomkostnader. Hovrätten tog inte tillräcklig hänsyn till sonens personliga situation och behov av att bo kvar i lägenheten, som hade varit hans hem.